Jag har inte bloggat på väldigt länge och just nu känner jag verkligen för att skriva av mig och bara få ut allt.
Jag har haft det väldigt jobbigt sen jag flyttade till Skåne, i början så sket sig allt i skolan jag var sjuk och borta väldigt mycket. Jag var för blyg för att få nya vänner och lärde verkligen inte känna nån. Jag hade mitt dåvarande ex vid min sida och kände att jag klarade mig med honom jag behövde liksom ingen annan. Det gick upp och ner mellan oss och ibland hade vi ingen kontakt alls. Jag kunde känna mig så extremt ensam och jag frågade mig själv ofta vafan jag gjorde här. Men jag stannade kvar, jag fortsatte gå i skolan och jag kämpade med min egna kamp varje dag. Jag och mitt ex tog upp kontakten igen och fortsatte att träffas, när han var här så mådde jag jätte bra men så fort han åkte hem kom ensamheten krypandes. Jag grät nästan varje dag och jag mådde extremt dåligt. Jag kunde inte förstå varför jag lät mig själv vara så ensam.
Efter jullovet så började jag lära känna några av mina klasskompisar och jag började få vänner! Jag träffade dem varje dag och det kändes otroligt bra att ha folk runt omkring mig så fanns där om jag inte mådde bra. Skolan började gå bättre jag började vara där oftare och jag började trivas. Just nu har jag väldigt bra närvaro, jag har sänkt min frånvaro något enormt. Jag har behörighet i alla ämnen som jag har gått vilket betyder att jag har klarat dem, och jag är så otroligt stolt över mig själv, för ärligt talat jag trodde aldrig att jag skulle klara detta. Nu har jag snart gått här ett år och jag har klarat allt! Idag är även jag och mitt ex tillsammans igen och det känns jätte bra, visst vi har våra upp och ned gångar men det har väl alla? Han gör mig lycklig och jag vill inte leva en dag utan honom. Han har även fått jobb nu som taxichaufför och jag är jätte stolt över honom! Han bor hos mig medans han jobbar så jag får ha honom här jämt. Vi letar också lägenhet och har bestämt att vi ska bo ihop. Vilket också gör mig väldigt glad, för det är han som jag vill spendera mitt liv ihop med.
Just nu känns dock allt så tungt. Det är så mycket problem runt om mig hela tiden. Mina närmaste mår inte bra och dem har sina egna problem och jag känner mig så hjälplös när jag är ungefär 50 mil i från dem. Jag gör allt för mina vänner, jag har alltid funnits för dem när dem mått dåligt. Mitt hjärta brister när jag hör dem gråta eller när jag får reda på allt som händer dem. Sen här på skolan så mår inte mina vänner så bra heller, och det känns som att jag inte räcker till. Det känns som att jag inte kan hjälpa folk längre. För mitt psyke just nu är inte det bästa och jag vet ärligt talat inte varför. Men när alla problem runt omkring mig dyker upp så känns det som att jag får panik! Ibland vill jag bara gråta men jag låter inte mig själv göra det. Jag får reda på så mycket varje dag från olika personer, även personer jag inte känner så väl, och jag gör mitt bästa för att hjälpa alla! Men det känns som att jag har blivit så iskall att jag har slutat brytt mig, kan det vara så? Kan man verkligen tappa gnistan och bara stänga av? Jag vet att jag har stängt av väldigt mycket, jag lyssnar och jag hjälper men jag tar inte in problemen jag stöter i från mig de istället. För om jag tar in allt jag får höra så kommer jag snart gå under. Jag vill verkligen inte att mina vänner ska tro att jag inte orkar finnas för dem längre, för det gör jag och jag kommer alltid göra det, men om jag drar mig undan lite så är detta anledningen. Jag har fått lära mig att en person klarar inte hur mycket som helst, och min mamma har även lärt mig att jag kan inte rädda hela världen även om jag vill. Jag gör mitt bästa jag gömmer undan mig själv, för det viktigaste för mig är att mina vänner mår bra. Men jag har insett att jag måste ta tag i mig själv, jag måste börja tänka på mig själv och få mig själv att må bra.
Jag kommer bli kvar i Skåne det vet jag, för jag vill inte flytta tillbaka detta är mitt hem nu. Jag kommer gå kvar på fridhemsfolkhögskola ett år till för jag kom in igen. Jag får gå kvar! Vilket gör mig överlycklig. Men då börjar mina funderingar istället, kommer jag verkligen klara ett år till? Kommer jag verkligen fixa detta eller kommer allt skita sig? Allt går för bra nu så jag väntar bara på att något ska hända, för alltid när något gått bra för mig har något hänt så allt har skitit sig. Är det meningen att jag ska känna såhär? Varför kan jag inte bara tillåta mig att vara glad? Varför måste jag alltid tro att nått lurar bakom ett hörn? Jag hoppas att jag faktiskt kan få vara lycklig för engångskull utan att något förstör detta.
Jag saknar min familj och mina vänner något enorm, det är det som är jobbigast med att bo såhär långt bort. Jag kan liksom inte träffa dem när jag vill. Jag älskar er och det gör ont i mig att se att ni lider, men jag finns här, jag är långt bort men jag finns här för er och det kommer jag alltid göra vad som än händer!
Just nu känns det som att jag skulle kunna skriva en helt bok men fortsätter jag kommer nog ingen orka läsa detta. Så ta hand om er! Ta vara på varje dag som kommer för livet är kort, vad som helst kan hända, gå inte miste om en minut av era liv! Jag skänker er alla mycket kärlek och jag hoppas att ni tar vara på ert liv!
// Elina <3
