Idag tänkte jag skriva om mobbning och hur det är att bli utstött.
Efter dom sexuella övergreppen så flyttade vi till Strängnäs för att starta om på nytt och komma bort från allt. Det visade sig bli en mardröm istället. Jag började i femman i Strängnäs efter jullovet. Kom in i en klass som inte var speciellt bra, dom hade redan problem med tjejgruppen i den klassen. Jag blev inte direkt välkomnad när jag kom dit snarare tvärtom. Ingen ville prata med mig eller umgås med mig. Jag var helt utstött från klassen, det var som om dom inte såg mig alls. Jag satt alltid själv på rasterna. Tillslut sa min lärare åt tjejerna att börja umgås med mig för jag skulle inte behöva sitta själv, men det blev snarare värre. Dom blev tvingade att vara med mig fast dom inte ville, så jag blev ju bara en jobbig börda för dom och dom behandlade mig verkligen inte bra. Men just där på långbergsskolan var det inte mycket mobbning som jag minns utan mest att dom stötte ut mig. Sen slutade jag femma och skulle byta skola igen till Paulinska där jag skulle börja sexan. I början gick det rätt bra jag fick nya vänner och hade det rätt bra faktiskt. Sen vände allt igen otroligt snabbt. Jag blev mobbad och utstött. Folk ville inte ens sitta bredvid mig för dom sa att jag var äcklig dom kunde säga usch och göra spy ljud när jag kom för nära. Mobbningen blev bara värre och värre och dom blev fler och fler. Tillslut hade jag nästan hela skolan i mot mig och då överdriver jag inte. Jag fick massa fula ord efter mig när jag gick i korridorerna, dom kallade mig hora, slampa, äckel och ful med mera jag minns inte alla ord. Sen började slagen varje dag när jag kom var det en kille som slog mig och jag minns att det gjorde ont. Det var ingen misshandel så utan bara att råkade jag gå förbi så smällde han till mig. När jag började hade ja flera vänner nu var dom nere i kanske tre st på ett ungefär. Dom vänner jag hade innan hade börjat mobba mig istället pga att dom blev mobbade för att dom var med mig så dom bytte sida. I början av allt detta satt jag bara inne och tröst åt och blev större och större. Men det vände också sen till anorexia, jag gick ner 20 kg på en månad. Min bästa vän som aldrig lämnade mig som stöttade mig hela tiden hjälpte mig i från anorexian och i från alla mina självmordstankar, hon fick mig även att sluta skära mig vilket jag gjorde för att få ut all smärta. Hon räddade mitt liv helt enkelt. Men i alla fall tillslut så slutade jag gå till skolan jag tappade allt ville inte dit. Då jag hade blivit mordhotat också för att jag var ful. Jag fick hemskolning i nian men det gick åt skogen, hade ingen lust längre. Mådde bara dåligt av att tänka på skolan. När min kompis slutade skolan brukade vi träffas och vara på gulagården som vi kallade den, det var andra gården jämfört med där vi bodde. Där borde jag dock inte ha varit. En dag blev jag påhoppad utav två killar som misshandlade mig, dom sparkade på mig när jag låg ner. Och en utav mina så kallade vänner hjälpte till dock inte min bästa vän. Mitt psyke var helt förstörd först våldtäkten sen mobbningen och sen misshandel. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen längre. Jag träffade en kille. Blev jätte kär i honom han var helt underbar trodde jag. Vi blev tillsammans och efter ett tag började helvetet han började ge sig på mig, höll fast mig när jag inte ville och han slog mig. Jag är glad att jag lever idag för när vi var tillsammans trodde jag att jag skulle dö. Han tog stryptag på mig och precis innan ja tuppa av så släppte han mig. Den gången trodde jag att jag skulle dö, jag såg hela mitt liv passera framför ögonen på mig. Vi var tillsammans i 10 månader, fråga mig inte varför jag stanna kvar. Jag älskade honom och trodde att jag inte kunde få nått bättre. För jag skulle jag verkligen vara värd nått bra? Det hade ju inte hänt nått bra i mitt liv innan. Men nu vet jag att jag faktiskt förtjänar nått mycket bättre. Mitt liv har varit väldigt jobbigt jag har varit med om mycket skit, så mycket att jag inte trodde att det fanns nått bra här i livet. För varför skulle lilla jag få se nått sånt? Jag var den personen som fick all skit för att inte alla andra skulle behöva må dåligt. Jag tänkte ta livet av mig många gånger. En gång satt jag på tåg bron och tittade ner hade benen hängandes ner. När jag väl satt där började jag tänka på min familj och dom få vännerna jag hade. Om jag tog livet av mig, skulle dom få må dåligt resten av sitt liv. Om jag levde kvar skulle ja få må dåligt resten av mitt liv. Så jag valde att stanna kvar och ta all skit och må dåligt själv så min familj och mina få vänner kunde må bra. Och det är jag glad för idag.
Men som sagt skolan gick åt skogen, jag började ettan på omvårdnadsprogrammet men hoppade av, sen började jag på folkhögskola i Vingåker och där i från bytte jag till Stockholm . Sen hoppade jag av helt. Jag har fortfarande svårt att gå in i en skola då jag har fått fobier för dom. Jag får panik får ont i magen och mår illa när jag vet att jag måste ta mig in i en skola.
Detta var min andra jobbiga del i mitt liv. Är det nått mer ni vill veta mer om så säg till så skriver jag mer just om den punkten. Det kommer komma mera. Och jag kommer även skriva om livet efter att ta sig upp igen, att lyckas komma tillbaka.
På tal om ingenting så måste jag även berätta att idag fick jag ett brev om att min psykolog ska sluta så jag kommer få en ny. Vilket jag inte vill för då får jag börja om på ruta ett igen. Och jag vet inte om jag fixar detta.
Hoppas alla har det bra. Kram från mig till er, lev erat liv bra! <3
