Tänkte skriva om hur det var att ta sig tillbaka efter allt som hänt. Hur dagarna var när jag försökte komma upp igen, då jag försökte att må bra.
Börjar berätta om hur det var att komma tillbaka efter våldtäkten i det här inlägget.
Det första året var inte så speciellt jobbigt för som jag nämnt innan jag förstod ändå inte vad som hade hänt. Jag fick börja gå på bup för att prata om det. Vad dom inte förstod där var att jag ville inte prata om det eller rättare sagt jag kunde inte prata om det. Jag tror det var första gångerna jag va där som dom sa till min mamma att jag behövde inte gå dit för det var inget fel på mig eftersom jag inte sa nått. Min egna åsikt om det är att man borde väl fundera på i fall det är nått när ett barn sitter helt tyst och inte vågar prata? Men det kanske bara är jag. Under åren träffade jag många olika psykologer och jag tyckte ingen hjälpte mig. Vad ska dom göra? Dom sitter där och låtsas lyssna och låtsas bry sig, när det ända dom är ute efter är pengarna. Jag tyckte att det var bättre att försöka själv. Jag är stark jag fixar detta. Svåraste för mig efter våldtäkten var att jag va tvungen att lämna mina vänner och mitt liv, och börja om på nytt. Men jag såg ändå fram i mot att flytta tyckte att det var spännande, men jag ångrade mig lika fort. Det var inte lätt att börja må bra igen när allt det dåliga bara byggdes upp mer i den nya staden. Men just hur ja tog mig upp från allt där med kommer jag skriva i ett annat inlägg nu ska jag försöka fokuserar på våldtäkten.
När jag var 15 år hade jag min första pojkvän. Han var riktigt gullig och snäll. Men jag hade ändå svårt att lita på honom, för i mina ögon var killar inte snälla. Vi va inte tillsammans speciellt länge, men jag va liten och så sjukt kär, ni alla minns väl den känslan? I alla fall han var den första killen som sårade mig. Jag grät en hel dag när han dumpade mig. Jag var inte direkt populär bland killarna när jag var yngre då jag inte va den snyggaste tjejen. I slutet av sommarlovet när jag var 15 träffade jag en kille. Han bodde i Katrineholm och var två år äldre än mig tror jag. Jag åkte hem till honom för att umgås vilket jag kanske inte borde ha gjort. Jag kom dit vi satt och prata sen helt plötsligt ville han ha sex. Jag sa att jag inte ville då jag var rädd. Han slutade inte tjata och blev sur på mig för att jag inte ville. Och då hemskt nog trodde jag att jag var tvungen att ha sex med killar för att dom skulle gilla mig. Jag trodde at det var så det funkade. Så vi hade sex, och det gjorde så ont. Jag sa till flera gånger att det gjorde ont men han brydde sig inte, han fortsatte tills han var klar med sitt. Efteråt gick jag in på toan och jag blödde, jag blödde verkligen jätte mycket och jag kunde knappt gå för jag hade så ont. Jag gick till honom och sa att jag var tvungen att åka hem. Gick till stationen och tog mig hem, helt förstört med tårögda ögon och gråten i halsen. Jag blödde i två veckor efter det där. Sen rullade allting på, jag träffade det ena svinet efter det andra. Jag lät mig själv att bli utnyttjad för vem skulle älska mig om jag inte hade sex med dom? Innerstinne så blödde mitt hjärta. Jag ville inte ha sex med dom här personerna egentligen. Varför gjorde jag det? Sanningen är att jag hade ingen självrespekt, jag var ful och äcklig så det ända sättet att få nån att älska mig var att låta dom ha sex med mig. Nu har jag insett att en kille som måste ha sex med mig är inte en kille jag vill ha. Men det tog några år innan jag förstod att jag inte måste ha sex med personer för att få dom att älska mig. Idag går jag fortfarande hos en psykolog och pratar om bland annat våldtäkten, jag försöker fortfarande att släppa det. Jag har sagt till alla att jag mår bra idag och att jag inte tänker så mycket på det. Men det gör jag självklart gör jag det. Jag kommer aldrig glömma detta och ärligt talat så kommer jag få kämpa varje dag tills jag dör med att må bra och försöka glömma. Mycket av det jag skrivit här idag vet inte ens mina närmaste om. För jag har aldrig berättat hur jag tänkt. Jag har låtsas som ingenting att jag själv inte brydde mig om allt det här, men det gjorde jag.. Fortsättning följer på hur det var att ta sig upp från allt annat. Har ni några frågor så är det bara att fråga.
